Lästid:

Snöstormar i slutet på februari

En långhelg på Öland i slutet av februari. Då är det dags att möta våren med sjungande lärkor och de första gåsflockarna på väg norrut. Nu blev det inte riktigt så. Med ihållande nordanvind och huvudsakligen ymnigt snöfall var det allt annat än vårkänslor i luften. Men de korta stunder som de var vindstilla kunde man känna hur solen värmde och dagarna var tydligt mycket längre än runt jul och nyår. Så visst var det fint även om våren kändes avlägsen.

Ensam i snöfalletEfter att alla storskarvar skrämts bort från piren såg den första skarven som vågade återvända väldigt ensam ut där den stod i det täta snöfallet.

En förmiddag precis i vattenbrynet nere vid södra udden när den hårda nordostvinden fick snön att yra och begränsade sikten var en fin upplevelse även om bilderna nog mest kan användas som stöd för minnet, den fantastiska snöröken och den vintriga känslan fastnade inte riktigt på bilderna. Eller så var avstånden för långa.

Vill inte vinterbadaOmslaget i väder lämnade krickan i ett snölandskap med en ihållande nordlig vind. Då är det skönt att stanna på land!

Avståndsproblem var det också under båda besöken i Grönhögens hamn där båda dagarna bjöd på både ett tjockt snöfall som förmörkade himlen och på snösparvar som födosökte alldeles nära, ibland lite för nära, på utsidan av piren.

I sitt rätta elementDen här snösparven satt på lä-sidan på piren i Grönhögen där den hittade i alla fall lite skydd från den kraftiga nordostanvinden och det täta snöfallet.

Snösparvarna var något så när rörliga så det gick att variera sig med lite olika vinklar även om bakgrunden mest var snö mot ett mörkt hav. Fast man kan tycka att det borde vara helt rätt omgivning för snösparvar såg de ganska frusna ut.

I sitt rätta elementDen här snösparven satt på lä-sidan på piren i Grönhögen där den hittade i alla fall lite skydd från den kraftiga nordostanvinden och det täta snöfallet.

Det riktiga avståndsproblemet dök upp vid andra besöket ute på piren. Medan jag fotade snösparvarna dök det plötsligt upp en skärsnäppa. Och precis som fallet ofta är med skärsnäppor var den orädd.

VinterbekantskapSkärsnäppan födosäkte på fundamentet till piren i Grönhögen. På utsidan av piren hittade den ganska bra skydd från den bitande nordanvinden. Skärsnäppan envisades med att hela tiden röra sig precis på objektivets närgräns.

Och eftersom jag stod upp på piren i den hårda blåsten och balanserade med sju kilo optik i famnen blev det en lite jobbig upptäckt att skärsnäppan var precis på närgränsen för objektivet. Fotovinkeln var ganska kraftigt nedåt så det gick inte att backa. Inte ens att kasta lite snöklumpar precis framför den resulterade i mer än en irriterad blick innan den lugnt fortsatte att födosöka, ömsom innanför, ömsom utanför objektivets närgräns.

VinterbekantskapSkärsnäppan födosäkte på fundamentet till piren i Grönhögen. På utsidan av piren hittade den ganska bra skydd från den bitande nordanvinden. Skärsnäppan envisades med att hela tiden röra sig precis på objektivets närgräns.

Ett trevligt möte och roligt att för en gångs skull komma riktigt nära, något som man i normalfallet inte är bortskämd med utan gömsle!

Magnus Renmyr